Kampen om läskautomaten!

Av Mats Blomgren

I rollerna:
Anders Hellström
Karin Pettersson
Mats Blomgren
Annika Thornell
Lars Ekevärn
Medielärare
En mängd elever


Detta är hur jag uppfattar situationen.

I M-huset på Rudbecksskolan ligger MacLabbet och dess systerrum, Bihanget. Också en lektionssal samt ett lärarrum finns på våningen.
Därför har MacLabbets "vänner", och jag, sett till att en automat från Coca-Cola burits upp och installerats i utrymmet utanför datasalarna.

Detta var välkomnat av de flesta av eleverna och lärarna. Redan under uppbyggnaden av MacLabbet sommaren 1996 visionerade man om att ha drickaautomater i anslutning till anläggningen. Det var ju 1990-tal, gubevars, och inte 1890-talet.

Tankarna på detta sjönk undan, för annat prioriterades, men fanns kvar hela tiden. Men under hösten 1997 kom de fram igen. En rundfrågning bland de berörda gjordes. Eleverna tyckte det var bra med en automat, och även den absoluta majoriteten av lärarna.

Sålunda traskade MacLabbet egen webmästare, jag själv, iväg till min chef, Annika Thornell och frågade om det förelåg några hinder för en drickaautomat.
Nej, det gjorde det inte, speciellt som de tankegångarna varit uppe tidigare. Men för säkerhets skull tillfrågades också gymnasiechef Ekevärn.
Han kunde inte se några hinder och eftersom det inte kostade ett öre att få automaten installerad och regelbundet påfylld, så kunde vi beställa den.

Coca-Cola meddelade att vi skulle få ha den en prövotid. Sålde den inte tillräckligt mycket så fick vi inte ha den kvar. Men å andra sidan fick vi ju behålla panten på burkarna samt 50 öre per såld burk. En krona av drickornas pris på 8 kronor gick också till ett antivåldsprojekt.

De flesta chockskadades av att se automaten, men det var en "chock" av positiva mått. "Jättebra", "hur lyckades ni med det här?", "Det trodde jag aldrig skulle gå", var några av kommentarerna.

Flera lärare, Mats Lindbäck och Göran Wiberg t ex, tyckte att det var positivt eftersom man nu kunde köpa sig en dricka de kvällar man var kvar och jobbade efter att kafeterian stängt.


Hur ser det då ut på skolan i övrigt?

En kafeteria finns men den stänger redan 15.30 på dagarna. Den har visserligen inte Coca-Cola, men den har Pepsi Cola och en mängd andra drickor, bakverk och kakor, glass och godis mm.

Majoriteten av elevföreningarna på skolan, och de är inte få, säljer också drickor och kokosbollar.

Rudbecksskolans läge, mitt i Örebro, gör att det ligger en mängd kiosker och affärer inom några hundra meters radie. På raster och håltimmar brukar många elever naturligtvis ta en runda på på stan.


Det dröjde dock inte många veckor innan rykten började surra om att automaten måste försvinna av en mängd orsaker. Främst dessa:

1. Eleverna struntade i att äta skolmaten.
2. Eleverna gjorde av med alla sina besparingar.
3. Det var farligt med läskedrycker.
4. Man konkurrerade ut Kafeterian.


Nu kom också en skrivelse in till brukarstyrelsen som författats av Anders Hellström, lärare, där han krävde att automaten skulle bort.
Brukarstyrelsen består av representanter för lärare, personal och elever på skolan. Det är skolans parlament.
Vid brukarstyrelsens första möte i ärendet så bordlades frågan. Vid det andra mötet (980211) idag, var jag med.

Anders Hellström började med att dela ut stenciler. Den ena handlade om ungdomar som var beroende av koffeinet i Coca-Cola och hade rubriken "Är ditt barn en cola-missbrukare? Den andra artikeln beskrev att en näringsrik kost är en förutsättning för en fungerande skola "Sött till maten ger surt efter".

Anders Hellström hänvisade till undersökningar som visade att Coca-Cola var farligt och förde ett resonemang i den riktningen.
En av eleverna i Brukarstyrelsen undrade då om man inte skulle ta och förbjuda kaffe i kafeterian eftersom det innehöll mer än tre gånger mer koffein än Coca-Cola. Men det var inte riktigt så han menade...

Sedan talade Karin Pettersson. Det var också där hälsoskäl, men huvudpunkten i sin kritik av Coca-Colaautomaten var att den störde där den stod utanför hennes lärarrum (som hon delar med tre andra lärare). Ett tredje skäl, som ju kan verka lite förvirrande var att det var orättvist mot andra linjer som inte fick ha Coca-Colaautomater.
Ytterligare ett argument mot automaten var att den "drog ner" medieprogrammets anseende på skolan, något vi tydligen lyckats bygga upp efter några år på skolan. Men nu förstörde vi det igen.
Som avslutning klämde hon i med att automatens existens inte hade fattats på demokratiska grunder inom Medieprogrammet.

Här fick jag ordet. Jag sa som jag tyckte. Att det inte var så märkvärdigt. Att det är gott med en automat, som ju inte bara innehåller Coca-Cola utan också Fanta och mineralvatten bland annat.
Jag berättade att vi på ett tidigt stadium haft idéer om att ha en läskemaskin på våningen.
Jag talade också om att vi fått drygt 450 kronor i en första utbetalning från Coca-Cola och att vi köpt en soffa för 300 av dem. Att målet är att öka trivseln i utrymmet utanför MacLabbet. Att vi tänker köpa in affischer och sådant med tiden.
(Här fyllde Karin i att det var en ful soffa, vilket det ju är, men dock är en soffa bättre än ingen alls, tycker jag...)

Elevkårens ordförande Eric Wahman yttrade sig också i frågan och uttryckte elevkårens stöd för automaten. Vilket också övriga som yttrade sig på mötet gjorde.

Gymnasiechef Ekevärn kom till sist fram till att man inte kunde besluta om det hela denna gång utan att frågan om Coca-Colamaskinens vara eller icke-vara fick skjutas på framtiden.

För mig personligen så betyder inte den där automaten så mycket. Det är bekvämt att han den så nära inpå mig. Men det som gör att jag ändå kämpar för den är att de som är motståndare till den står för en annan syn på tillvaron än jag gör.
Hur det än går, så är det märkligt att man kan engagera sig så starkt mot någonting så ointressant och litet som en Cola-automat.
Men man kanske redan har engagerat sig fullt ut i frågor om rasism, skolans miljö och utbildningskvalitet, och har kraft kvar att också driva denna viktiga fråga?

Jag vet bara, att om man inte kämpar emot, för det man tror på, så förlorar man.

Skriv gärna e-post till mig och tala om vad ni tycker!
mats@maclabbet.orebro.se